2009 slutade med förlust mot ligans sämsta lag, ett passande slut på Knicks sämsta decennium någonsin. 2010 kunde inte ha börjat bättre. Förhoppningsvis var nattens match en försmak av vad som kommer att bli Knicks bästa decennium.
Nate Robinson, av D'Antoni betraktad som svininfluensa, var tillbaka på plan efter att Larry Hughes spelat sig ut ur rotationen samtidigt som Knicks bench scoring var den sämsta på länge. Och vilken comeback det skulle bli. Jag satt i soffan och njöt i fulla drag. Mitt stora leende övergick snart i oro - om Knicks skulle förlora trots att Nate satte 40+ poäng i sin comeback skulle jag inte orka med den orättvisa kritiken att Knicks inte kan vinna med Nate på plan. Men i overtime övergick oron i fullständig eufori och jag grät nästan av Nates bravader. Sett till enskilda stunder har jag inte mått så bra av att vara en Knicks fan sedan Knicks slog Indiana Pacers i Eastern conference finals 1999. Man kan inte annat än älska Nate eftersom han har överkommit fysikens lagar, att spela med en sån explosivitet trots att han är två huvud kortare än de andra spelarna på planen är enastående och utan att överdriva är Nate Robinson, pound for pound, den mest fantastiska idrottsman/atlet världen någonsin har skådat.
Här är post game intervjun med Nate, en intervju som snabbt övergår i ett tacktal à la Oscarsgalan:
Nate tackar:
God, Allan Houston, Malik Rose, Teammates, Eddy Curry, Everybody, Coach, the Fans, Everybody on Twitter, Mom, Girlfriend Sheena, Brothers, Friends, X-Box B-Fam, Hawks fans, Agents, Coaching staff, Greg Brittenham och Isiah Thomas.
Som jag sa, hur kan man inte älska Nate? Och hur kommer jag med i Nates X-Box B-Fam? Jag måste in på X-Box Live och leta efter N8 the Gr8.
Highlights här:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar