En New York-bo vid namn Dan Klores fick idén till filmen efter att ha fastnat för den här bilden.
Bilden är tagen från slutsekunderna av Game 4 i 1998 års Eastern Conference Semi-finals, mellan New York Knicks och Indiana Pacers i Madison Square Garden.
Ta en titt på skräcken i fansens ögon. Titta på den gamla mannen i brun skinnjacka som sitter ned och instinktivt lägger händerna på huvudet i pur förskräckelse. Och han är inte ensam, jag ser minst 4 personer till som får samma impuls. Titta på Spike Lee som ängsligt ställer sig upp, som så många gånger förr, för att bevittna vad hela publiken i Madison Square Garden redan vet kommer att ske. Reggie Miller kommer att förstöra festen ännu en gång.
Den här filmen ska jag försöka få tag i så fort jag bara kan. Troligtvis kommer det vara en extremt bitterljuv upplevelse. Googla "Knick killer" och du kommer få upp alltifrån YouTube-klipp till Wikipedia-artiklar om Reggie Miller.
Vad som är så fantastiskt med Knicks under 90-talet är att, trots att alla playoffs oundvikligen slutade med samma öde, att ännu en gång komma nära men inte hela vägen, så minns jag tiden som fullständigt nostalgiskt fantastiskt. Och inte bara för att Knicks i jämförelse har varit så fullkomligt usla på 00-talet. Att vinna är faktiskt inte allt. Att känna är viktigare. Tiden läkar alla sår för en supporter. Såren blir till vackra ärr. Jag hatade Michael Jordan och Reggie Miller mer än några andra i hela sportvärlden som tonåring. Idag är jag mest glad att jag fick vara med och bevittna dem på toppen av deras karriärer, även om det var på bekostnad av mitt älskade Knicks. Eller kanske just därför. Andra Knicks-antagonister som uppnådde samma respekt var Tim Hardaway och Alonzo Mourning. Lag och spelare som inte gav mig samma känsla var Houston Rockets med Hakeem Olajuwon i spetsen, och San Antonio Spurs anförda av Tim Duncan. Dem störde jag mig på då och jag stör mig på dem nu. Sannolikt för att de vann i finalserien och spolierade det ultimata målet, ett mästerskap. Men också för att Eastern Conference under 90-talet var vad Western Conference är idag. Att slå Bulls, Pacers, Magic, Heat, eller vilka som för tillfället var bäst, och stå på toppen av the East, det skulle liksom innebära att målet var nått. Och så kom så dessa färglösa och tråkiga lagen från väst för att sätta stopp. Det sved och det svider.
Jag hoppas innerligt att Knicks under 10-talet kommer att kriga om titlar och att vi på vägen stöter på nya Bulls, Heat och Pacers, nya Jordans, Hardaways och Millers. Men att vi denna gång får gå hela vägen åtminstone en gång. Gud ska veta att jag och alla andra Knicks fans har gjort oss förtjänta av det.
Slutligen ska det sägas att Millers eget lag Indiana Pacers, om möjligt haft en ännu tuffare resa. Först kunde laget aldrig ta sig förbi Knicks. Och när de slutligen gjorde det stod Chicago Bulls i vägen och senare Los Angeles Lakers. Millers Pacers förtjänade i mina ögon minst en titel. Om Millers hjältedåd sved i Knicks hjärtan så måste Larry Johnsons 4-point play ha svidit minst lika mycket. Och vad som var en dynasty en gång i tiden under Donnie Walsh blev för alltid förstört i och med New York-sonen Ron Artests skandalbeteende i Malice in the Palace, för att aldrig repa sig igen. Det är inte bara Knicks fans som har fått uppleva orättvisa öden. Det är bara så det känns ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar