Kan alla som tycker David Lee blev rånad i coachernas All-star selection stå upp? Den som står högst av alla är lite oväntat... Shaq! Checka in det här citatet, där Shaq bland annat kallar David Lee för "the human double double". Minns ni vad Shaq kallade Chris Bosh för nåt år sen? "The Rupaul of Big Men". För er som är för unga kan ni ju googla Rupaul, så kanske ni förstår vidden av den dissen.
Och jag håller med till fullo. Bosh? Who needs him? Jag tar mycket hellre D-Lee för 10-12 miljoner per år än Bosh till max money. Som tur är tror jag att D'Antoni håller med mig.
Alla nyktra människor som följer NBA kan se att David Lee är en all-star den här säsongen. Men tydligen inte coacherna i Eastern Conference. Det krävs inget geni för att förstå att Knicks motståndare har en punkt högst upp på agendan innan match, stoppa David Lee. Tror ni att motståndarna har samma action plan om Al Horford, som var en av spelarna som oförtjänt tog Lees plats, när de möter Hawks? Faktum är att t o m Josh Smith, en lagkamrat till Horford i Hawks, är mer förtjänt.
I dagarna har filmen Winning Time, som handlar om Reggie Millers rivalitet mot New York Knicks, haft premiär.
En New York-bo vid namn Dan Klores fick idén till filmen efter att ha fastnat för den här bilden.
Bilden är tagen från slutsekunderna av Game 4 i 1998 års Eastern Conference Semi-finals, mellan New York Knicks och Indiana Pacers i Madison Square Garden.
Ta en titt på skräcken i fansens ögon. Titta på den gamla mannen i brun skinnjacka som sitter ned och instinktivt lägger händerna på huvudet i pur förskräckelse. Och han är inte ensam, jag ser minst 4 personer till som får samma impuls. Titta på Spike Lee som ängsligt ställer sig upp, som så många gånger förr, för att bevittna vad hela publiken i Madison Square Garden redan vet kommer att ske. Reggie Miller kommer att förstöra festen ännu en gång.
Den här filmen ska jag försöka få tag i så fort jag bara kan. Troligtvis kommer det vara en extremt bitterljuv upplevelse. Googla "Knick killer" och du kommer få upp alltifrån YouTube-klipp till Wikipedia-artiklar om Reggie Miller.
Vad som är så fantastiskt med Knicks under 90-talet är att, trots att alla playoffs oundvikligen slutade med samma öde, att ännu en gång komma nära men inte hela vägen, så minns jag tiden som fullständigt nostalgiskt fantastiskt. Och inte bara för att Knicks i jämförelse har varit så fullkomligt usla på 00-talet. Att vinna är faktiskt inte allt. Att känna är viktigare. Tiden läkar alla sår för en supporter. Såren blir till vackra ärr. Jag hatade Michael Jordan och Reggie Miller mer än några andra i hela sportvärlden som tonåring. Idag är jag mest glad att jag fick vara med och bevittna dem på toppen av deras karriärer, även om det var på bekostnad av mitt älskade Knicks. Eller kanske just därför. Andra Knicks-antagonister som uppnådde samma respekt var Tim Hardaway och Alonzo Mourning. Lag och spelare som inte gav mig samma känsla var Houston Rockets med Hakeem Olajuwon i spetsen, och San Antonio Spurs anförda av Tim Duncan. Dem störde jag mig på då och jag stör mig på dem nu. Sannolikt för att de vann i finalserien och spolierade det ultimata målet, ett mästerskap. Men också för att Eastern Conference under 90-talet var vad Western Conference är idag. Att slå Bulls, Pacers, Magic, Heat, eller vilka som för tillfället var bäst, och stå på toppen av the East, det skulle liksom innebära att målet var nått. Och så kom så dessa färglösa och tråkiga lagen från väst för att sätta stopp. Det sved och det svider.
Jag hoppas innerligt att Knicks under 10-talet kommer att kriga om titlar och att vi på vägen stöter på nya Bulls, Heat och Pacers, nya Jordans, Hardaways och Millers. Men att vi denna gång får gå hela vägen åtminstone en gång. Gud ska veta att jag och alla andra Knicks fans har gjort oss förtjänta av det.
Slutligen ska det sägas att Millers eget lag Indiana Pacers, om möjligt haft en ännu tuffare resa. Först kunde laget aldrig ta sig förbi Knicks. Och när de slutligen gjorde det stod Chicago Bulls i vägen och senare Los Angeles Lakers. Millers Pacers förtjänade i mina ögon minst en titel. Om Millers hjältedåd sved i Knicks hjärtan så måste Larry Johnsons 4-point play ha svidit minst lika mycket. Och vad som var en dynasty en gång i tiden under Donnie Walsh blev för alltid förstört i och med New York-sonen Ron Artests skandalbeteende i Malice in the Palace, för att aldrig repa sig igen. Det är inte bara Knicks fans som har fått uppleva orättvisa öden. Det är bara så det känns ibland.
Kobe kanske hade tankarna på fredagnattens match mot Knicks? Vem kan glömma Kobes ass-whooping i MSG förra året. Hoppas åtminstone the garden crowd har den goda smaken att inte jubla åt nummer 24 this time around.
Lebron däremot han hade tankar på Eminems vers på Drakes megahit från förra året.
Det verkar som att Gilbert Arenas kommer att få en kortare fängelsevistelse, mellan 1-6 månader, efter att ha pleaded guilty i sin gun charge.
Samma beteende som ligan och Wizards tidigare har uppmuntrat, Arenas frispråkiga goof-ball behavior, är nu samma beteende som leder till hans till downfall och som han kommer att bestraffas av ligan respektive Wizards för. Nu säger jag inte att ligan och Wizards har uppmuntrat Arenas att ta vapen till omklädningsrummet (även om pistolerna var unloaded, och de facto bullets kill people, not guns, om man hårdrar det... OK officially reaching here.) utan snarare Arenas bloggande, twittrande och frispråkiga larvande där han skämtar bort alla situationer. Arenas betedde sig likadant efter den här incidenten, genom att skämta bort på Twitter och vifta med luftpistoler på matchuppvärmningen. Men nu var det slutskämtat, och David Stern kommer make an example out of Arenas på grund av det. Trots att Devin Harris i NJ Nets uppskattat att 75% av alla ligans spelare äger vapen, och andra spelare fått betydligt lindrigare behandling. Vem kan glömma Stephen Jacksons shoot-out utanför en strippklubb eller Delonte West Grand Theft Auto-runda på motorcykeln med vapen hängandes över hela kroppen inklusive ett gevär i ett gitarrfordral?
Låt oss make one thing clear. Om detta var Lebron James, eller en annan stjärnspelare vars maxkontrakt var motiverat, så hade Wizards skyddat spelaren till fullo, inte slängt honom till vargarna för att försöka terminera hans kontrakt. Och låt oss make another thing clear. David Stern kommer att straffa Arenas extra hårt pga hans hanterande av det som hänt efter situationen, inte pga situationen i sig.
Även Adidas har tagit ställning och kickat Arenas.
Arenas är redan borttagen från allting som har med Wizards att göra. Laget har tagit ställning sen länge. Agent Zero kommer inte att spela i Washington igen. David Stern kommer att stänga av Arenas, mellan 30 matcher upp till en hel säsong. Wizards kommer att försöka bryta Arenas kontrakt, eller om det inte går, trada honom.
Knicks behöver en PG. Arenas behöver ett lag som är villiga att ge honom en andra chans och som är villiga att betala honom. Och Wizards vill bli av med Arenas till varje pris, antingen via trade (Curry + Jeffries matchar lönemässigt) eller via buyout (där Knicks kan signa honom som FA).
Enligt Avery Johnson är det redan en fait accompli:
Jag skulle inte take it that far. Men om Arenas exempelvis kan gå med att omförhandla sitt tunga kontrakt till att ge laget en team option de sista två åren av kontraktet, så är en trade helt plötsligt logisk för alla parter, även om den skulle ta Knicks out of contention från free agent sommaren 2011 då Jeffries och Currys kontrakt går ut. Men om Arenas finns till rätt pris tycker jag att Walsh måste överväga det hela. Arenas och David Lee i en pick-n-roll hade varit helt omöjligt att försvara. Lägg till en free agent signing i sommar och vi har ett väldigt intressant lag.
Det har väl inte undgått någon vilka problem Gilbert Arenas genomgår för tillfället?
Ironiskt att just Wizards har problem med vapen med tanke på att de bytte namn en gång i tiden från Bullets just pga att management ogillade hur de förde tankarna till våld (särskilt i Washington DC som ju är något av en murder capital...).
Nu har i alla fall David Stern fått nog och har suspended Arenas indefinitely. Och inte nog med det, Wizards stöder beslutet 100%. Förvänta er att Wizards kommer att försöka bryta Arenas kontrakt till följd av detta. Agent Zero är, när han är frisk och motiverad, en av ligans bästa spelare, men det är en av de absolut sämst dolda hemligheterna att Arenas kontrakt är en riktig team-killer. Det återstår sisådär en 100 miljon dollar av kontraktet och Wizards är totalt döda så länge Arenas är på lönelistan. Arenas är en grym spelare, men inte så grym helt enkelt.
Så förvänta er att Arenas får en låååång suspension från NBA, kanske en kort tids fängelse, alternativt community service och böter, följt av att Wizards framgångsrikt och med David Sterns godkännande bryter Arenas kontrakt. Allting sker lagom till sommaren och vilka är där och plockar upp Agent Zero och gör en ny Sprewell för 2010-talet?
Du läste det först här på SKB. Mark my words, it's destiny.
I Sverige älskar sportmedia att älska Stockholm och att hata småstäderna.
I NBA verkar det vara tvärtom.
När Knicks tillhörde eliten genom hela 90-talet så hette det konstant att laget spelade en destruktiv, försvarsinriktad och tråkig basket. Med andra ord samma basket som tagit lag som Detroit och San Antonio till titlar.
Och när Knicks tillhörde botten genom hela 00-talet så fick Knicks - med all rätt - skit, skit på skit av media. Som sagt, förtjänade Knicks skit, men de förtjänade inte skadeglädjen.
Och nu när Knicks krälar upp sig från askorna och bygger ett lag för framtiden på 10-talet, så fortsätter ESPN, Sports Illustrated och andra massmedier att hata. Jag säger hata på medan ni kan, för inom ett par år står vi toppen och ni står alla med byxorna nere.
Ta till exempel en titt på den här tomten, Shaun Powell, som skriver för ligans egen hemsida. I hans artikel skriver han, om Knicks framtid:
Prognosis: Grim, unless LeBron James or Dwyane Wade want to own the city like Derek Jeter.
OK. Låt mig get this straight? Ett lag som är en match ifrån playoffs och som har en ocean av cap space nästa sommar har en "grim future"? Lebron James i all ära, jag kysser marken du går på om du kommer till New York, men vi behöver inte Lebron för att bli ett grymt lag igen. Ja, vi behöver en Lebron, Wade, Melo eller Durant för att omedelbart bli ett absolut topplag. Men vi behöver ingen av dem för att bli ett topp 10 lag i ligan i flera år framöver. I Gallo och Wilson Chandler har vi två potentiella (semi-)stjärnor de närmaste 10 åren. Om åtminstone en av Toney Douglas eller Jordan Hill blir en decent role player har vi 1-2 bra dudes till. Kan vi sedan behålla D-Lee till ett överkomligt pris har vi redan en all-star i laget. Lägg därtill, Lebron eller inte så, har vi pengar att signa andra free agents (Chris Bosh, Joe Johnson etc) och året efter när Jeffries och Currys kontrakt går ut har vi ännu mer pengar (Carmelo come home...?). Make no mistake about it, framtiden är ljus för New York Knicks. Alla som pratar om motsatsen har bara druckit för mycket Hatorade.
Ett ytterligare exempel på ignoransen är medias bild av Danilo Gallinari. Knicks nummer 8 har av flera experter på ESPN ("The Worldwide Leader in Sports") dömts ut som en "one trick pony". En spelare som kan en sak och en sak only, att skjuta treor. Gallo är soft heter det, Gallo kan inte drive, Gallo kan i princip ingenting annat än att vänta på bollen och håva iväg treor från downtown. Jag har sett Knicks samtliga matcher de senaste 1,5 säsongerna och kan meddela att inget är längre ifrån sanningen. Visst, Gallo har varit hämmad av sin dåliga rygg (peppar, peppar må den hålla) men ju mer komfortabel Gallo blivit i takt med att skadan har släppt, desto mer har han visat sin fulla repertoar. Gallo är mer Dirk Nowititzki än Peja Stojakovic. Believe me. Faktum är att jag aldrig kan minnas att Dirk har slammed it down like this, som i gårdagens blowout seger mot Pacers.
2009 slutade med förlust mot ligans sämsta lag, ett passande slut på Knicks sämsta decennium någonsin. 2010 kunde inte ha börjat bättre. Förhoppningsvis var nattens match en försmak av vad som kommer att bli Knicks bästa decennium.
Nate Robinson, av D'Antoni betraktad som svininfluensa, var tillbaka på plan efter att Larry Hughes spelat sig ut ur rotationen samtidigt som Knicks bench scoring var den sämsta på länge. Och vilken comeback det skulle bli. Jag satt i soffan och njöt i fulla drag. Mitt stora leende övergick snart i oro - om Knicks skulle förlora trots att Nate satte 40+ poäng i sin comeback skulle jag inte orka med den orättvisa kritiken att Knicks inte kan vinna med Nate på plan. Men i overtime övergick oron i fullständig eufori och jag grät nästan av Nates bravader. Sett till enskilda stunder har jag inte mått så bra av att vara en Knicks fan sedan Knicks slog Indiana Pacers i Eastern conference finals 1999. Man kan inte annat än älska Nate eftersom han har överkommit fysikens lagar, att spela med en sån explosivitet trots att han är två huvud kortare än de andra spelarna på planen är enastående och utan att överdriva är Nate Robinson, pound for pound, den mest fantastiska idrottsman/atlet världen någonsin har skådat.
Här är post game intervjun med Nate, en intervju som snabbt övergår i ett tacktal à la Oscarsgalan:
Nate tackar:
God, Allan Houston, Malik Rose, Teammates, Eddy Curry, Everybody, Coach, the Fans, Everybody on Twitter, Mom, Girlfriend Sheena, Brothers, Friends, X-Box B-Fam, Hawks fans, Agents, Coaching staff, Greg Brittenham och Isiah Thomas.
Som jag sa, hur kan man inte älska Nate? Och hur kommer jag med i Nates X-Box B-Fam? Jag måste in på X-Box Live och leta efter N8 the Gr8.
