Det var ett tag sen SKB uppdaterades. Och som det har hänt grejer sen sist.
Knicks har 4 raka vinster. Den längsta vinstraden sedan januari 2006. Lite perspektiv på det. Larry Brown var coach. Stephon Marbury var the man och Eddy Curry var en star in the making.
Vad kan man då säga om the turnaround? Ska jag endast ge en enda anledning är det Chris Duhon. CD sög stenhårt i säsongens kanske 15-16 första matcher. Beyond usel. Nu spelar han på en decent nivå, and as the point guard goes i Mike D's system, so goes the team.
Nummer två är att Mike D switchat från Seven Seconds or Less till en mer traditionell half court set, med ball movement och pick and roll som offensiva vapen. Kill your darlings heter det ju. Det tror jag inte att D'Antoni gjort för gott. Inte alls. Men han har insett att han måste göra det med den här gruppen. De klarar inte av the speedball offense. Det får vänta till nästa år när vi har Lebron James och Bosh/Stoudemire/Johnson.
I det sammanhanget kan vi också nämna att Magic Johnson har stuckit ut hakan och förutspår att Lebron James kommer att signa med Knicks. Be till gud att han har rätt. I nästa andetag nämner Magic att han aldrig tror att Lebron och D-Wade kommer att spela i samma lag, de är båda spelare som kräver att ha bollen i sin ägo alldeles för mycket för att det ska funka. Han har en poäng. Jag tror att Lebron aldrig vill acceptera att resten av karriären ha en ring färre än Wade, oavsett hur många de vinner tillsammans har Wade redan sin med Heat, och därför tror jag inte att James är sugen på att team up. Han föredrar nog rivaliteten istället. För att be the man, måste man beat the man. Och det är, vid sidan av Lebron, Kobe och Wade. Scratch LA och Miami, samt Wade i Knicks off the list således.
Tillbaka till dagens Knicks. Ett annat viktigt skäl är att Mike D bantat truppen till en 7-mansrotation (med Eddy Curry frisk 8-mans). Det betyder inga rookie experiment. Det betyder mer burn för the veterans och större fokus på att vinna nu, till varje pris. Mike D har alltid föredragit en tunn rotation. Kanske har han slutligen hittat sina guys.
Slutligen så är en anledning att samtliga spelare har lyft sig ett snäpp. Individuellt och som lag. Tydligen ska credit gå till Al Harrington, som förutom sitt stora spel på plan, tagit en ledarroll vid sidan av plan. AH ska ha föreslagit att hela laget skulle läsa en motivational book kallad Winning every day av Lou Holtz. Den lilla bokklubben ska ha stärkt gruppen heter det.
Vad det än är som funkar. Please keep it up. Då vågar man drömma om the P-word i april.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar